 |
|
|
 |
|
En skräckupplevelse: En mamma med barnvagn och sin lilla hund var ute på vårpromenad i det vackra vårvädret i Norrtäljeområdet. Två vargar gick till anfall.
Denna gång klarade sig mamman med att förlora sin hund. Pest och kolera, är det så man säger? När skall regeringen fatta att vargen INTE hör hemma i lilla Sverige! Flyg dem till Sibirien eller Aljaska! Råda 17 april 2011
Vargens vara eller inte vara.
Henrik Ekman har i sin bok “VARGEN den jagade jägaren“, beskrivit sin syn på vargen.Tyvärr är inte Ekman opartisk i sin analys av vargen, trots att han skall vara journalist. Ekman väljer att stå på vargvännernas sida, samtidigt som han fördömer de människor som har en avvikande mening. Han beskyller dem för att ha extrema åsikter.
Med risk för att bli beskyld för att vara varghatare, ger jag mig in i debatten, främst därför att det är allas plikt att debattera samhället och dess värderingar.
Vargen har inget existensberättigande i det moderna Svenska samhället. Om denna tes är rätt, måste utplanteringen av vargen främst i Värmland, vara det mest korkade som hänt. Värmland är inget Alaska eller Yellowstone. Vargen behöver stora ytor att ströva omkring i och då vargen är portförbjuden i Lappland, saknar han dessa ytor. I det moderna samhället blir vargen stressad av brist på utrymme. Vargen blir då en strövare som avverkar stora ytor. Under dessa vandringar sker stor skada på de djur som kommer i dess väg genom landskapet. Då man hör berättelser om kvigor dödade i hagen på slättland som Ölme och Väse, blir man förvånad över regeringens avsaknad av empati. Eller hundägare som hittar sina älskade hundar med sönderrivna magar. Som uppfödare av föl är man ständigt oroad av vargens framfart och då höstmörkret kommer krypande vågar man inte låta sto och föl vara ute om nätterna. Om man sätter sina tanker på pränt, eller eljest visar vad man tycker i vargfrågan, är man enligt Herik Ekman en extremist med extrema åsikter.
Alla Ni som tycker Er vara djurvänner, tänker Ni på all skada som vargen orsakar i den Svenska naturen. Alla djur som kommer i dess väg och hetsas till döds. Har Ni sett en älgko vandra omkring med magen uppsprättad efter vargangrepp? Jag försäkrar att detta är ingen vacker syn. Varför blir då vargen omhuldad med så mycken värme? Som jag ser det beror det på den moderna samhällssjukan som kallas “tolerans för det som inte drabbar en själv”. För övrigt en mycket allvarlig och farlig samhällssjuka. Ni som tycker att vargen skall leva, vad får Ni för vibrationer den sommardag då Ni kommer ut i hagen och hittar fåren sönderrivna i hagen?
En annan fara med fritt strövande vargar är risken för smittospridning. Enligt Henrik Ekman finns dvärgbandmasken bland fritt stövande vargar i Finland. Är det därifrån vi fått våra dvärgbandmaskar? Vecka 7 i år berättade nyheterna om en varg i Jämtland som bevisligen har klarat invandringen från Finland och passagen genom renskötarlanden. Delar av läkarexpertisen tar lätt på spridningen av dvärgbandmasksjukan. Om det är en tröst för Dig den dag Du drabbas, kan jag trösta Dig med att Du kommer troligen aldrig att förstå orsaken till Din sjukdom, därför att den kommer att förväxlas med cancertumören. I levern är sjukdomsförloppet mycket likartat.
Som avslutning anser jag att varghanteringen i Sverige är en dyr historia för skattebetalarna.
Andreas Carlgren verkar ha dålig koll på hur många miljoner som vargen kostar år efter år.
Råda 110222 Ragnar Blomqvist
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ramadan är en tid då muslimer i hela världen reflekterar över den vishet och vägledning som kommer med tro, och det ansvar som människor har till varandra och till Gud. Detta är en tid när familjer samlas, vänner träffas och måltider delas. Men Ramadan är också en tid av intensiv kärlek och eftertanke - en tid då muslimer vill stödja andra att främja möjligheterna och välståndet för människor överallt. För vi alla måste komma ihåg att den värld vi vill bygga - och de förändringar som vi vill göra - måste börja i våra hjärtan och i våra egna samhällen. Dessa ritualer påminner oss om de principer som vi har gemensamt, och islams roll för att påskynda rättvisa, framsteg, tolerans och värdighet för alla människor. Ramadan är ett firande av en tro känd för stor mångfald och etnisk jämlikhet. Här i Förenta Staterna, är Ramadan en påminnelse om att islam alltid har varit en del av Amerika och att amerikanska muslimer alltid har tillfört utomordentliga bidrag till vårt land. I dag vill jag framföra mina varmaste lyckönskningar till de 1,5 miljarder muslimer över hela världen - och till era familjer och vänner.
Jag vill önska Dig en välsignad månad! Må Guds frid vara med Dig!
Barak Obama har med ovanstående ord givit sin syn på islam och Ramadan. Jag har hittat texten på Vita Husets Blogg och som jag fritt har återgivit så gott det är möjligt.
Texten är särskilt aktuell med tanke på morgonens nyhetsnotis, att President Obama har givit tillstånd till bygget av en moske´ på Manhattan.
Jag ger President Obama min hyllning för hans mod att tillåta detta bygge,
Han riskerar sitt ämbete för att göra det som han anser vara rätt. Det kallar jag moral.
Det är inte islams fel att terrorister finns. De finns överallt och i alla religioner.
Även kristendomen har haft sina terrorister!
Råda 2010 08 14 / Ragnar
--------------------------------------------------------------------------
Almedalsveckan 2010
Almedalsveckan är slut för denna gång. En sammanfattning kan vara på sin plats.
Det är bara att konstatera, att många aktörer med välbehövliga budskap, aldrig fick sina röster hörda i det allmänna mediabruset. Det kan vara orsak för de inblandade mediaaktörerna att tänka om till en annan gång.
Vilka aktörer fick då den största uppmärksamheten? Jag skall bara notera några få händelser.
Först och främst Gudrun Schyman och hennes grillning och bränning av 100 000 kronor framför TV-kamerorna. Jag är förvånad, att just hon gjorde sig skyldig till något så otroligt dumt. Hon är ju vänster och ganska radikal, därför är hennes handlande obegripligt. Hon säger sig ha fått pengarna gratis för ändamålet, men det var trots allt hon som utförde handlingen. Om hon istället hade delat ut pengarna till behövande barn och ungdom hade hon fått ett bättre renome för sin handling och jag tror inte att givaren skulle ha protesterat. Jag tycker att hon borde offentligt be allmänheten om ursäkt för sitt handlande. Hur fel det kan bli, då man måste väcka uppmärksamhet till varje pris.
Nästa aktör får bli Sven Otto Littorin. Vill man ha uppmärksamhet, så var tillfället väl valt, också det framför TV-kameran. Välkommen till verkligheten Sven Otto Littorin, säger jag då! Hur känns det att få samma press på sig som många familjer dagligen utsätts för? Alla dessa människor som hamnat utanför samhällets skyddsnät, och som ingen vill känna ansvar för. Men jag kan trösta Dig med, att om Du överlever och kommer tillrätta med Dina problem, då kommer Du att i fortsättningen bli en bättre politiker, om Du skulle vilja återvända till politiken. Kanske att Du till och med skulle kunna platsa som socialminister!
Den tredje aktören framför kameran blir Fredrik Reinfeldt. Då han blev tillfrågad om orsakerna till vårens alla bränder ute i förorterna, då glömde han alla problem som svenska ungdomar dagligen brottas med. Hans svar på problemet var invandrarungdomen. De svenska ungdomarna och deras problem låtsades han inte om. Då samhället vill freda sig, blir det inte åtgärder för att komma tillrätta med problemen, nej ropen blir fler poliser och hårdare tag. När någonsin har det varit till nytta, vare sig politiskt eller socialt? När tänker regeringen göra något åt de sociala problem som finns runtom i vårt samhälle? Mitt råd blir: börja med att se och erkänn att problemen finns, fortsätt med att åtgärda problemen!
Ragnar
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Örnsköldsviks kommun har fallit till föga och lovat att bekosta Linneas fortsatta studier. Fattas bara annat! Efter vad som hänt i kommunen, hade de inget val. Vår skolminister Björklund fick frågan under debatten i TV 1, om han var beredd att se till att kommunen tar sitt ansvar. Men som väntat fegade Björklund ur och blev svaret skyldig. Ingen ovanlig företeelse i svensk politik. Ministrar tar oftast till vana att skylla på, att de inte vill ta till ministerstyre i sådana situationer. Detta fenomen är ett av tidens stora lögner. Det är ett täcke som politikerna drar över sig, om de får obekväma frågor. En minister borde ta sitt ledaransvar och visa civilkurage både mot sitt parti och mot landets innevånare. Bjärstaskolans rektor, hur tänker Björklund hantera det problemet. Hon kan knappast stanna kvar som rektor. Skolan har tillräckligt med brister och problem och skolans ungdom behöver ett bättre föredöme än så.
Vad Linnea beträffar kan den flickan bli en tillgång för samhället, om hon får fortsätta att studera. Hennes upplevelser kan bli till fördel för henne. Hon visar mod och styrka, en absolut tillgång i framtidens samhälle. Det är bara att önska henne lycka till. 20100327 Ragnar
----------------------------------------------------------------
Bjästa.Vad kan vi dra för lärdomar .
Här nedanför har jag kopierat två tidningartiklar från Aftonbladet. Det är en mycket tänkvärd läsning som borde stämma till eftertanke. Hur kan något sådant ske? Jag för min del är inte förvånad. Vi människor har i vissa lägen allt för lätt att favorisera och falla in i hyllningskören och följa det som för tiden är mest inne. Det var vad som hände i trettiotalets Tyskland. Det som skett i Bjästa, får mig att tänka på vad jag skrev om Kejsarens nya kläder. En häst blir favoriserad på alla vis och med smidig marknadsföring, hyllas han som en kung och massorna lyfter honom till skyarna. Likheten med vad som skett i Bjästa är slående. Hyllningen av den pojke som är populär på skolan, prästens otroligt naiva sätt att tackla problemet och skolans ryggradslösa hållning. Allt detta bäddade för en skandal utan dess like i modern tid. Verklighetens kalla snålblåst kan vi inte göra mycket åt, men vi bör lära av denna sorgliga historia, att tänka först innan man huvudlöst löper iväg.
Flickorna, som var drabbade är väl värda all vår aktning.
Uppdrag Granskning borde få Stora Journalistpriset för sin tolkning av stämningen i Bjästa.
20100326
"Rektor och präst anmälda efter uppdrag granskning
Ångerfull präst riskerar jobbet
Stockholm. Prästen på en liten ort utanför Örnsköldsvik lät en våldtäktsdömd pojke närvara vid offrets skolavslutning i kyrkan. Nu ska kyrkan utreda om han får behålla jobbet.
Sedan programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television (SVT) tagit upp fallet har hundratalet anmälningar mot prästen nått Härnösands stift. Domkapitlet, Svenska kyrkans egen disciplinnämnd, kommer grundligt att utreda hur hans agerande förhåller sig till prästlöftet.
– Vi har fått in horder av anmälningar mot prästen, men mitt i allt elände så säger många som är arga att "hur kan kyrkan göra så här?". Det finns en stark medvetenhet kring hur kyrkan ska agera, säger Tuulikki Koivunen Bylund, biskop och tillika ordförande i domkapitlet, till Svenska Dagbladet på nätet.
Uppdrag granskning berättade om en 14-årig flicka som blivit våldtagen på en skoltoalett av en äldre pojke. Han erkände, dömdes för våldtäkt och fick besöksförbud.
Men ryktesspridning gjorde att människor på orten vände sig mot flickan och i stället stöttade pojken. När han kom till skolavslutningen släppte prästen in honom med motiveringen att kyrkan är öppen för alla.
Avslutningen utmynnade i en manifestation för pojken. Han fick applåder av elever och föräldrar och ses på tv-bilderna krama om sina flickkamrater. Den våldtagna flickan närvarade inte, men det hade prästen inte koll på.
Nu vill han be flickan om ursäkt.
– Jag är djupt ångerfull. Jag har svikit flickan och borde aldrig ha släppt in pojken i kyrkan, säger han till SVT:s Rapport.
Domkapitlet kan som hårdast påföljd dra in hans prästrätt. Alternativt får han arbeta vidare under en prövotid eller klara sig undan med en erinran."
--------------------------------------------------------------------------
Öppet brev till socialminister Göran Hägglund.
Professor Mef Nilbert förärades tarmcancerpriset för några dagar sedan. Då jag är
intresserad av ämnet, sökte jag på Sydsvenskan och fick upp intressanta artiklar
författade av Marianne Hedenbro och Stig Larse`n och som handlar om Mef
Nilberts forskning och hennes syn på cancern nu och i framtiden.
En artikel av Marianne Hedenbro “Tyst om vanlig cancerform” var införd i Sydsvenskan
den 17 dec 2005. Det är snart fem år sedan artikeln var införd, men det är fortfarande lika
tyst beträffande cancer i Sverige. Varför? Jag har på min Hemsida beskrivit min egen resa i cancerns verklighet och det slår mig hur otroligt träffande min beskrivning stämmer med Mef Nilberts forskning om screening. Då jag skrev om cancern på min hemsida, hade jag inte en aning om Met Nilberts forskning och arbete med cancerpatienter.
Vad tänker Göran Hägglund göra för att hitta cancerpatienterna i tid innan cancern har gått
för långt? Vad kan människor förvänta sig i framtiden, som har cancer i familjen? Cancern är ju ärftlig i stor utsträckning.
Ett citat från artikeln; ”Om en polyp eller en tidig cancer tas bort innan den har spritt sig överlever 90-100 procent av patienterna. Om tumören har spritt sig minskar överlevnaden till 30-40 procent“.
Råda 20100323 Ragnar Blomqvist
--------------------------------------------------------
ÖPPET BREV TILL ANDERS BORG OCH FREDRIK REINFELDT Då årets upplaga av min pension kom från pensionsstyrelsen, upptäckte jag att någon har snattat från min blygsamma pension.
Pensionsbelopp som utb. de senaste åren efter skatt
år 2005 kr 7 972- per mån
år 2006 kr 8 071- per mån
år 2007 kr 8 230- per mån
år 2008 kr 8 454- per mån
år 2009 kr 8 782- per mån
år 2010 kr 8 719- per mån
Dessa pengar är mina. Under ett långt liv har jag tjänat in varje krona.
Mina pensionsutbetalningar började före pensionsreformen och skulle bara ändras enligt gällande index vid kostnadsökningar i samhället.
Min blygsamma pension är inte mycket att beskatta utöver den vanliga skatten.
Varför plockar Ni inte in pengar från miljonärerna istället eller håller inne bonusar och skyhöga lönehöjningar som betalas ut, inte minst i statliga bolag?
Ett samhälle som inte är rättvist är ett sjukt samhälle.
Jag har under de flesta valår röstat med något av alliansens partier, men nu är det färdigröstat. Regeringen Göran Persson var också inne och plockade pengar från min pension under 1990-talet. Alla partier i regeringsställning tycks vara lika goda kålsupare.
Jag önskar att Kristdemokraterna slår sig ihop med Miljöpartiet och bildar en ny Allians före valet.
Sverige behöver en ny politik, med nytändning för etik och moral. Ta med Folkpartiet, de kan behövas för skolans räkning. Lycka till!
Ragnar Blomqvist
----------------------------------------------------------------
Hej Berit och Bibbi!
Jag hade radion på, och plötsligt hör jag ordet Mäster, och mina små grå reagerade direkt! Det handlade tydligen om nomineringen till ett bokpris. Om jag har hört fel får Ni rätta mig.
Jag håller tummarna för att Alexandra Coelho Ahndoril skall få Sveriges Radios Romanpris för boken Mäster, en bok som alla borde läsa. Den borde ingå i samhällskunskap i alla skolor. Hjälper ni mig att hålla tummarna så att det går vägen? OBS: Jag betraktar inte boken som politisk utan mera som samhällstillvänd!
2010 03 14 Ragnar
--------------------------------------------------------------------------
Brevet till Berit Hej Berit och tack för boken “Min far hade en dröm” av Barack Obama. Jag anar att jag fick boken, därför att Barack Obama är min favoritpresident. Jag är glad över boken och rekommenderar den till alla. Obama skrev boken för cirka 15 år sedan, vilket jag anser höjer bokens värde. Boken beskriver Barack Obamas långa vandring från att inte vara någon till att bli någon i det Amerikanska samhället. Mitt intryck av boken gör att mina tankar för några ögonblick hamnade bland ungdomarna i Hammarkullen. Blir Du chockerad nu? Jag tycker mig se flera likartade paralleller och det visar hur kort steget är mellan nederlag och seger. Men Obama hade någonting som de flesta ungdomarna i Hammarkullen saknade: Nämligen en hängiven mor som fullt ut ville hjälpa sin son till ett drägligt liv. Barack Obama berättar i boken hur hans mor väckte honom klockan fyra på morgonen för att hon skulle kunna hjälpa honom med läxorna, innan hon två timmar senare måste rusa till arbetet. Den berättelsen är en hyllning till alla mödrar som ställer upp för sina barn. Men i dagens Svenska samhälle är risken stor, att dessa föräldrar skulle bli anmälda för barnmisshandel. Sverige är omgärdat med en massa regler och förbud, som ibland hämmar det sunda förnuftet och handlingsfriheten. Barack Obama var skilsmässobarn och han kom att leva större delen av sin uppväxt tillsammans med modern. Efter faderns död träffade Obama sin halvsyster Auma för första gången . Auma har under sina uppväxtår levat tillsammans med fadern. Under detta deras första möte kom samtalet till stor del att handla om deras gemensamma far Jag återger ordagrant ett avsnitt från boken som i någon mening visar svårigheter som uppstår på grund av avstånd och bristande kommunikation. “Jag såg återigen framför mig den första och enda gången vi träffades, jag och mannen som hade återvänt till Hawaii för att sovra i sitt förflutna och kanske försöka återerövra den där bästa delen av sig själv, delen som hade kommit bort. Han hade inte varit förmögen att säga mig vad han verkligen kände då, inte mer än jag som tioåring hade varit förmögen att ge uttryck åt mina önskningar. Vi hade paralyserats av varandras åsyn, oförmögna att skaka av oss misstanken att våra sanna jag, vid närmare granskning, inte skulle hålla måttet. Nu femton år senare, tittade jag på Aumas sovande ansikte och såg vilket pris vi hade betalat för vår tystnad” Råda 23 febr 2010 Ragnar
----------------------------------------------------------------
Tankens kraft och betydelse. Råda 090926
Du blir vad Du tänker. Detta skulle kunna vara sammanfattningen på Kay Pollaks bok: Att välja glädje. Det här är ingen bokrecention men jag har fastnat för några av hans tankar.
Kay Pollak menar att vår kropp består av 50 billioner celler. En ofattbar siffra. Han menar också att kroppens atomer byts ut till 98 % under 1 år. Då kan man undra varför man känner sig så gammal ibland? Kan det vara så, att detta är förknippat med vår kultursyn; att alla skall åldras och dö? Är vi fostrade i ett felaktigt tänkande? Är det våra tankar som binder ris på vår rygg och som hindrar oss i vår pånyttfödelse? Vi blir vad vi tänker är en del av Pollaks budskap. Då måste positiva tankar vara vår bästa följeslagare genom livet. En synnerligen angelägen tanke för alla dem som inte har arvet efter rika föräldrar att glädjas åt. Viktigare än pengar är arvet efter föräldrar med positiv livssyn och som sprider positiva tankar omkring sig.
Om ovanstående tes är riktig, är det då så konstigt om många av våra barn och ungdomar mår illa och har svårt att klara av sin livssituation? Tänk Er själva om Era föräldrars enda tanke här i livet är: Hur skall jag kunna fixa spriten så jag blir av med baksmällan? Eller att tråna efter andras ägodelar och sno dem för att få ihop till knarket. Alltför många ungdomar lever i denna verklighet.
Kay Pollak skriver: "Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jag skapar den jag är med mina tankar. Mina tankar är skapande." I boken Kunglig Sjökapten, ett historisk drama från 1600-talet, kunde jag läsa:" Att leva är inte nödvändigt, men att segla är det." Eftersom jag inte har några seglingsmöjligheter, vill jag forma min egen tes; att leva är inte nödvändig, men att drömma är det. Jag tror att Kay Pollak har rätt: Ty våra drömmar formas av våra tankar och de leder oss dit vi själva vill, lika ofelbart som att skutan går dit skepparen styr. Ibland är det bra att förankra en sanning man hör från andra, med jämnförelser ur egen livssituation. Eller vad gillar Ni följande?
Då jag växte upp fick jag ingen möjlighet att studera vidare efter 7-årig folkskola. Redan i skolåldern var jag med och kämpade i skogen och körde fram tunga timmerstockar, ibland i meterdjup snö. En tillvaro som få av dagens ungdom skulle klara av att genomföra. Men mina drömmar höll mig vaken då mina lemmar domnade av trötthet. Det är nu det intresanta kommer. Jag drömde om att bli advokat och försvara de svaga i samhället. Jag drömde också om att få bli författare, men en inbyggd rädsla från barndomen höll mig tillbaka. Jag vågade inte yttra mig i offentliga sammanhang, ännu mindre att skriva ned mina tankar. Men i somras hände något. Jag befann mig i Ådalen. Jag fick uppleva på nytt vad som hände där i början på trettiotalet. Hur militären blev utkommenderad av den bestående ordningen och öppnade eld med sina krigiska gevär, mot ett fredligt och obeväpnat demonstrationståg.. Unga som gamla, kvinnor och barn mejades ned. Detta var några år innan Hitler kom till makten i Tyskland. Vi har förfasat oss över bilder från Song My i Vietnam under sextiotalet, där barn mejades ned. Men är det inte samma andes barn som står för dödandet i båda fallen? Massakern i Ådalen inträffade 1931. Eftersom jag fyller år i januari, var jag född då detta hände. Men händelsen gör att det känns svårt att ha respekt för det etablerade samhället. Det finns fortfarande många avarter som det tycks vara svårt att rätta till för de styrande i samhället: Orättfärdiga bonusmiljoner och skatteflykt är bara några exempel. Respekten för de rika och respekten för kapitalet är denna tids största kräftsvulst. Operera bort den och jämna ut klyftorna i världen och vi får en bättre värld att leva i.
Förlåt mig. Jag kom in på ett villospår. Jag skulle berätta om hur mina tankar har format mig och min familj. Mina drömmar om att bli advokat har besannats på så vis att min yngsta dotter valde att studera juridik med tema på sjöfart. Min äldsta dotter valde journalistlinjen med inriktning på sjöfart.
Båda mina döttrar har lyckats att förverkliga mina drömmar! Hur är detta möjligt? Jag har aldrig berättat för dem om mina drömmar. Jag har aldrig medvetet påverkat deras drömmar.
Det har de själva klarat av. Då kommer vi till en mycket viktig fråga; Har mina drömmar påverkat mina gener och vandrat vidare till mina barn? Ja, mycket talar för att Kay Pollak har rätt, ty
Tankens kraft är stor, större än vad många tror.
-------------------------------------------------------------
Ett Barndomsminne.
Mina första barndomsår tillbringade jag i de djupa Wermländska skogarna. Under hela trettiotalet och en bit in på fyrtiotalet saknade vi elektricitet. Bio, telefon, television och radio var okända begrepp. Skolan, arbetet på den lilla gården och närheten till naturen blev vår förströelse.
En dag i skolan fick vi veta, att det skulle bli bio på kvällen. Det var med spänning vi inväntade kvällen. Då vi kom tillbaka till skolan, fick vi veta, att en man från Arvika skulle visa bilder från en resa som han hade gjort i det stora landet i väster.
Mannen från Arvika hette Henning. När vi kom in i skolsalen, höll Henning på att hänga upp vår skolatlas. Baksidan på den, skulle bli vår filmduk. En projektor av något slag, riggades också upp, Hennings ständiga följeslagare på alla resor, en liten vit spets, följde intresserat allt som hände.
Så var det äntligen klart för min första filmförevisning. Jag min inte säkert, om det var stillbilder eller rörliga bilder som visades. Men för min hungriga själ blev det ändå något utöver det vanliga. Jag kan än i dag se bilderna framför mig. Bilder från ett fantastiskt natursceneri från Klippiga Bergen. De höga bergens skönhet, vars snöklädda toppar gnistrade som kristaller i solljuset. Längre ned i dalarna växte träden stora som hus.
Henning visade också bilder från djurlivet. Av dessa minns jag bäst den vita fjällripan och den stora grisslybjörnen. Då jag beskådar dessa vackra naturbilder, kommer jag att tänka på min mor, som vistas på sjukhus. Hur gärna önskade jag inte då, att hon hade fått varit med och sett allt det vackra.
Det har gått flera årtionden sedan min första filmupplevelse. Ännu i dag kan jag höra rasslet från filmprojektorn, och jag kan se den lilla vita spetsen ligga hoprullad vid Hennings fötter. I jämförelse med dagens kulturella och mångfaceterade utbud skulle denna filmvisning stå sig ganska slätt. Men för mig blev filmföreställningen en skarp kontrast till min verklighet, och en av mina vackraste barndomsminnen.
Ragnar Blomqvist
-----------------------------------------------------------------------
SAGAN OM FÖDELSEDAGEN
Det var en gång en gammal man som i livets slutskede började på ett Gym.. Gymmet blev snabbt mycket betydelsefullt för honom, för hela hans kropp och själ längtade efter gemenskap. Hans liv har varit, bildligt talat som en ändlös ökenvandring; fattigt på vänner och verklig gemenskap. En dag, som var hans födelsedag, gick han som vanligt till Gymmet, som blivit något av av hans andra hem på gamla dar. När han kom till receptionen kunde han inte låta bli att antyda för flickan där, att han fyller år. Han längtade efter lite uppmäksamhet, det var ju trots allt hans födelsedag. Men samtidigt fanns rädslan där och han bad flickan i receptionen att hålla tyst.
Det blev tid för en timmes cirkelträning. Alla står i en cirkel tillsammans med instruktören, som hälsar alla välkomna. Därefter avslöjar hon deltagaren som har födelsedag och han blir hurrad för--- Men det händer något med personen som har sett fram mot sin födelsedag. Mörka skuggor sveper fram och i ett töcken tränger svåra minnen fram från förträngda barndomsår. Luckan till det undermedvetna är öppen. Plötsligt känner han sig lika utsatt och naken som han varit som barn. Han upplever samma ångest som många med torgskräck upplever. Men som skydd och en befrielse upplever han, att hans själ frigörs från sin kropp och han blir osynlig för allas ögon. Han finns inte längre.
Det går en dag eller två. Kropp och själ förenas åter och medvetandet återvänder. Han blir påtagligt medveten om, att hans beteende och verklighetsflyckt måste ha sett konstigt ut för instruktören och de andra i gruppen. Medvetenshetens följeslagare blir skuldkänslan som i nattens mörker och stillhet ansätter honom svårt och han skäms över sitt betende. Han är även medveten om att endast han själv är ansvarig för det som hänt. Nästa gång, då han träffar instruktören, ber han om förlåtelse för sitt klantiga handlande; men räcker det? Det är så svårt att prata om orsakerna bakom, men ett vet han; han kommer aldrig att glömma födelsedagen.
Ett Maskrosbarn.
----------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------
Mitt goda femtiotal
Vill Ni följa mig tillbaka till mitt femtiotal, det bästa av alla årtionden. Fyrtiotalet och andra världskriget var över. Vi i Sverige blev förskonade från krigets fasor och vi byggde det svenska folkhemmet som vi var så stolta över. Femtiotalets första år kännetecknades av den största inflasion som vi varit med om i modern tid.
Våren 1952 åkte jag till Sollefteå för att göra min värnplikt. I Örebro gick jag och en annan rekryt till polishuset för att få nattlogi. Det fanns inget tåg som gick vidare i natten och vi hade inga pengar att hyra rum för. Vi fick sova i en fyllecell, första och sista gången som jag gjorde den bekantskapen.
På våren året därefter muckade jag, och eftersom jag hade en kusin som var gift och bodde i Sörvik strax norr om Ludvika, stannade jag där på vägen hem. Sörvik blev sedan min fasta punkt i tillvaron under de närmaste åren.
Mitt första arbete i Dalarna blev som anrikningsarbetare i Yxsjöbergs gruvor. Men friheten som jag varit van vid från min uppväxt gjorde att jag inte kunde finna mig tillrätta i fabriken. Jag ville tillbaka till friheten i skogen och under ett par vintrar körde jag timmer på ackord med en häst som jag lisat, där jag fick behålla 60 % av inkörda pengar.
Hästägarenstod för alla kostnader; foder och körredskapen.
Vintern 1955 bytte jag bort min bil mot en halvbandstraktor.
Bilen blev handpenningen och resten löstes genom ett avbetalningskontrakt. Jag blev stationerad på Spånsans fäbodvall som ligger väster om Idkerberget. Jag skulle köra fram timmer och massaved från skogarna uppe vid Drakberget, där jag tidigare under hösten lunnat ihop virket i stora högar. Terängen däruppe i skogen var mycket besvärlig
med djupa raviner och stora klippblock. Jag arbetade ensam däruppe och säkerheten var lika med noll. På den tiden fanns ingen mobiltelefon och ingen telefon överhuvudtaget. Man var utlämnad helt till sig själv att försöka överleva så gott man kunde. Men på den tiden visste man inte vad arbetarskydd innebar.
Virket skulle köras fram till en bilväg som slutade vid sjön Spånsan. Sjön låg frusen och snötyngd efter kraftiga snöfall under julhelgerna. Jag styrde ut på sjön för att bana väg upp till skogsskiftet där virket låg. Men i andra änden av sjön fanns ett utlopp från en bäck, som jag borde ha tagit hänsyn till. Då jag befinner mig ett hundra-tal meter från andra stranden, brister plötsligt isen och traktorn är på väg genom isen. Men det är nu som änglarna kommer till min hjälp. Traktorns framhjul stannar en dm in på iskanten fram, medan järnkälken stannade med någon dm tillgodo på iskanten bakom traktorn. Resten av ekipaget sjönk genom isen men blev sedan hängande tack vare att iskanterna höll. Senare tog jag en bild på den havererade traktorn som jag skall bifoga min berättelse när jag har scannat in bilden. Bilden ger trovärdighet till min berättelse, som torde verka en aning osannolig för de flesta. Traktorn hade ingen hytt, bara en störtbåge med en kraftig järnbom som tillhörde det spel som skulle hjälpa mig med lastningen av timret. Jag klev av traktorn och lämnade den där i vaken. Det fanns inget jag kunde göra och jag började vandringen till fäbodstugan, medan kläderna frös till ispansar. Det var en mycket kall dag och jag hade blivit blöt nästan upp till midjan. I fäbodstugan fanns ingen värme, men på eldhärden flammade snart en värmande brasa. Efter byte av kläder kändes det genast lite lättare att leva. Någon gång på eftermiddagen, gick jag till Idkerberget för att ringa efter hjälp. Jag knackade på i en stuga, där jag fick låna telefonen. Damen i huset tyckte tydligen synd om skogsluffaren som var på väg att återvända till den kalla fäbodstugan. Hon bäddade helt enkelt ned mig
mellan rena lakarn, där jag fick sova efter en trapatsrik dag.
Dagen efter äventyret på isen, kom hjälpen från skogsbolaget
Grangärde Ångsåg, som jag arbetade för. De skickade upp en traktorförare med en helbandstraktor utrustad med ett kraftigt traktorspel. Med viss möda lyckades föraren med bedriften att få upp min traktor på isen igen.
Därefter var det läge att sätta fart på utkörningen av virket. Lass efter lass med timmer och massaved kom ner till vägen från Drakberget medan dagarna försvann och veckorna blev till månader, medan snön fortsatte att falla och skapa problem för mig. Denna vinter var troligen en av de snörikaste däruppe. Då våren kom allt närmare och det fortfarande fanns mycket virke kvar i skogen, ville bolaget ta hand om utkörningen av virket själva med hjälp av deras helbandstraktor.
Vad jag i det läget tyckte om utveckligen av mitt vinterarbete
har jag inget minne av. Men jag hade ansvaret för traktorn, och måste handla därefter. Då vintern gick i slutfas och jag var utan körning, fanns bara ett val. Jag var tvingad att lämna tillbaka traktorn, eftersom jag inte hade mölighet att klara avb. då jag inte hade något arbete. På den tiden visste jag inte vad socialbidrag var för något. Men mitt krav på min egen heder och rättvisa, gjorde att jag skämdes för att bryta uppgörelsen med bilbolaget i Ludvika som sålt traktorn till mig. Om jag minns rätt var det Sigurd Nilssons Bil som var bolagets namn. Men trots min egen skamkänsla var jag tvungen att lämna tillbaka traktorn där jag hämtat den. Sent på eftermiddagen startade jag min traktorfärd från Spånsans fäbod till Ludvika, dit jag anlände sent på kvällen. Jag parkerade traktorn inne på gården bakom bilfirman och lämnade den där. Utöver skulden på traktorn var jag även skyldig för bränsle som bilbolaget levererat till mig. Efter att jag fullföljt min avlämning av traktorn, gick jag till min kusin i Sörvik, där jag stannade en tid. För min del var traktoraffären ett avslutat kapitel. Jag tyckte att jag gjort vad jag kunnat göra.
Det gick en tid. En dag knackade det på dörren och utanför står en av bilbolagets bilförsäljare. Han förklarade för mig att jag hade pengar innestånde efter att de hade värderat och sålt traktorn som jag lämnat tillbaka. Men inte bara det. De ansåg tydligen att jag fortfarande var trovärdig och hederlig och de ville överlåta en bil till mig för för de pengar som jag hade innestående. Bilen var en PV 444, som var en bil i enklare utförande och som var tänkt att gå på export. Största skillnaden var sätena i bilen som var mycket enkel utförda.
Men bilen var fin nog för mig och jag tog den till mig. Vad det rörde sig om i pengar minns jag inte. På den tiden var pengarna fortfarande mycket värda, trots inflationen i början av femtiotalet. Jag har inget minne av hur stor förtjänsten var på den tiden, men jag minns tydligt den hederlighet som var allmänt rådande på den tiden. Om man behövde kontanter var det bara att säga till bolagets apterare, som hade till uppgift att mäta upp de nedsågade och kvistade träden till timmer och massaved. Pengarna hade apteraren med sig dagen därpå och kvitton förekom aldrig. Vi litade på varandra. Hederligheten var ett av tidens vackraste signum under hela femtiotalet. Det visar med all önskvärd tydlighet min uppgörelse med bilbolaget i Ludvika.
En uppgörelse som i dagens giriga och ofta oärliga samhällsklimat ter sig helt osannolig. Oärligheten och girigheten har skapat både politiker och affärsmän som inte har förstånd att skämmas då de avslöjas, och deras ordförråd är mycket rikt då de kommer med sina bortförklaringar. Man kan undra i vilken skola de har lärt sig konsten att fullfjädrat säga en massa svammel utan att med ett ord redogöra för de verkliga incitamenten. Till den här kategorin av giriga människor hör också många bankdirektörer. När skall vi få uppleva en renässans av ärlighet igen? Tyvärr har moralen sjunkit även bland politikerna och det är mycket allvarligt.
Det senaste exemplet hittar vi bland socialdemokraterna, där en påtänkt partiledare gjort sig skyldig till ett grovt övertramp. Det skall bli intressant att se hur Mona Sahlin tacklar det problemet inför valrörelsen och vilken väg tänker väljarna välja inför framtiden?
Råda 091018 Ragnar Blomqvist
--------------------------------------------------------------------------
Ungdom på glid
Råda 091003
I tidningar och på TV har vi under sommaren och hösten fått se, hur ungdomsgäng har vandaliserat våra större städer. Bilar har stuckits i brand. Räddningsfordon har attackerats. Skador för miljoner, där vi alla får vara med och betala genom högre försäkringspremier. Samhället får vara med och betala sin del, genom högre kostnader för polis och räddningstjänst. Det finns inga vinnare i detta krig. Vi är alla förlorare och det är
samhället som bär största ansvaret för det inträffade. Det här med ungdomskravaller är inget nytt. Det har funnits så länge jag kan minnas. De kommer också att finnas så länge politikerna anser, att det är lättare att satsa miljoner på att reparera skadegörelser i stället för att satsa miljoner på konsekvent vård och vettiga fritidsaktiviteter för de ungdomar som är mest utsatta i vårt samhälle. Någon kanske undrar, vad hästmänniskan Ragnar vet om allt detta? Jag skall ta Er med på en vandring, om Ni vill och orkar följa med.
Under första hälften av nittonhundrasjuttiotalet var det mycken ungdom som for illa i Göteborgs ytterområden. På den tiden var jag politiskt intresserad och fångad av den vänsterrörelse som drog fram över världen i spåren av kriget i Vietnam.
För övrigt en vänsterrörelse som i dagsläget inte ens är värd förnamnet. Allt och alla har slumrat in i en dåsig hycklande tillvaro. Jag arbetade på min fritid på allaktivitetshuset Hagahuset i Göteborg, som sedermera stängdes av politikerna. Stället ansågs allt för vänsterorienterat. Men jag ville försöka göra något vettigt med mitt liv, och jag kom att ägna all min tid till att ställa upp på barn och ungdom i Hammarkullen, som på den tiden var en av Göteborgs största sovstäder.. Byggd i långa längor i grå betong. En fullständigt steril miljö utan något att glädja sinnet med.
Då jag kom till Hammarkullen på eftersommaren innan skolan hade börjat, var alla fritidsgårdar stängda. Undomarna fick klara sig själva bäst de kunde. För att klara sin trista miljö blev thinnerflaskorna vad de tröstade sig med. Ett mycket farlig sätt att söka trygghet på. De yngsta pojkarna jag träffade på i buskarna runt Hammarkulletorget, var inte mer än sju år. Hur kan någon förundra sig över ungdomskulturen och våldet i våra storstäder med den satsning som de ansvariga bedrev under många år. Så småningom fick jag och ungdomarna tillträde till en ungdomsgård, som varit stängd en längre tid. Vi hade olika aktiviteter, bl,a. biljard och disco och jag ägnade all min tid till ungdomarna. För egna pengar köpte jag musikinstrument som ungdomarna fick hantera efter bästa förmåga. På den tiden var texter och musik den protest som ungdomen visade mot samhället och som framfördes av grupper som sedermera blev välkända i samhället.Jag hade även hästar som ungdomarna fick rida på. Plötsligt hade dessa ungdomar träffat någon, som ställde upp och som förstod dem i deras livssituation. Vad jag fick i stället var en känsla av att betyda något och att känna mig behövd och nyttig. Jag behövde aldrig vara rädd, även om miljön i gängen ibland var kaotisk. Jag kände mig som DRAGOS, skyddad av ungdomarnas omtanke och värme.
En kväll hände något allvarligt på ungdomsgården. En äldre tonårig flicka kom till lokalen med en thinnerflaska i handen. Jag tog hand om flaskan och låste in den. Då våra aktiviteter började gå mot sitt slut, ville flickan ha tillbaka sin flaska, vilket jag tyckte var onödigt. Det blev bråk, men jag ville inte ge upp min ståndpunkt och tjejen ville inte gå utan sin flaska. Vi befann oss i köksdelen av lokalen och i ett förtätat kaos fick någon ut bestickslådan, och tjejen fick tag på en kökskniv med ett tjugo cm. långt knivblad, som hon satte direkt mot mitt mellangärde. Jag stod med ryggen mot väggen för att få ha ryggen fri, men jag gjorde ingen ansats att försvara mig. Jag överlät till flickan att välja, vilken väg hon ville vandra i fortsättningen. För min del var vägen klar, det var icke-våld som gällde.
Med i lokalen fanns en yngre bror till tjejen. Han blev förskräckt över utvecklingen, men han vågade inte ingripa mot sin storasyster. I stället sprang han skrikande mot utgången, fick med sig en pall och slungade den in i ett kontorsfönster. Detta bidrog i hög grad till att få bort fokus på thinnerflaskan, och förskäraren var inte längre något hot mot mig. Vad som sedan hände minns jag inte så noga, men tjejen fick arbete på Salgrenska sjukhuset. Hur länge hon blev kvar där vet jag inte, det är otäckt svårt för en ungdom med hennes upplevelser att klara pressen i samhället. För fritidsgårdens del stängdes den direkt. En trasig ruta var tillräckligt för att stänga ute ungdomarna från gården i fortsättningen. Med den filosofien är det inte konstigt att det är problem i vårt samhälle. Värdet av egendom och pengar står högre i kurs än omvårdnaden av trasiga barn och ungdomar i våra förorter.
Den här berättelsen är ingen efterkonsruktion. Det finns fortfarande kvinnor och män som var med och som minns. Några av de forna ungdomarna har efter alla år hittat mitt telefonnr. och ringt mig sedan jag flyttat till Wermland. Ett par av dem kom i somras på motorcykel och hälsade på. Mot alla odds finns det några av dessa utsatta barn och ungdomar som överlevde misären i Hammarkullen.
Ragnar Blomqvist.
--------------------------------------------------------------------------
Mäster August Palm och Thomas Buergenthal
I julklapp fick jag två böcker av mina två äldsta flickor. Pojken som överlevde förintelsen, en bok skriven av Thomas Buergenthal, som är pojken som överlevde fasorna i Hitlers förintelseläger under krigsåren på 1940-talet fram till krigsslutet i maj 1945.
Den andra boken: Mäster är skriven av Alexandra Coelho Ahndoril och skildrar August Palms liv och leverne under andra hälften av 1800-talet. Jag vet inte hur det kom sig att jag fick dessa båda böcker tillsammans i ett paket, men faktum kvarstår att böckernas innehåll gör att de matchar varandra och båda beskriver två pojkars olika öden, var och en på sitt sätt.
Då man läser boktiteln “pojken som överlevde förintelsen” är det lätt hänt att man känner kalla kårar efter ryggen och tankarna får fäste hos alla dem som for illa under Hitlers skräckregemente, för att inte tala om de miljoner människor som dödades i ett meningslöst krig som inte fyllde något meningsfullt syfte. Jag tror att jag chockar er nu om jag påstår, att av dessa två pojkar, var det August Palm som ändå for mest illa. Läs båda böckerna så kanske ni ger mig rätt i min uppfattning. Dessutom beskrev Thomas Buergenthal sitt inträde i förintelselägren med orden “jag hade tur som kom in i Auschwitz.” Man kan tycka att orden är chockerande, men vad han menade var, att tack vare Auschwitz överlevde han och han skyddades från den utsortering av människor vid olika stationer som ofelbart ledde till döden.
Vad August Palm beträffar var hans levnad som ett vandring i Helvetets förgård. På den tiden var den lilla människan igenting värd. De flesta människor som levde längst ned på samhällstegen, var så nära slaveriets gräns som man kan komma utan att ha slavstämpeln över sig. Redan som barn blev August Palm bortauktionerad av kommunens fattigstyrelse, eftersom hans föräldrar saknade förmågan att ordna för hans överlevnad. August Palm såldes till den uppköpare som begärde lägsta pris av kommunen för att sörja för hans överlevnad. I detta fall blev köparen bygdens skräddare där August fick lära till skräddaregesäll under långa mödosamma dagar, ofta under hugg och slag som enda belöning.
Thomas Buergenthal kom till USA 1951. Han utbildade sig till jurist och blev så småningom domare. Internationell rätt och mänskliga rättigheter var de områden han helst ägnade sig åt.
August Palm hade en svårare resa att göra, därför att han levde i en annan tid. Med gesällbrevet i fickan vandrade han från plats till plats och kom till Tyskland, där han kom i kontakt med likasinnade. August Palm blev en föregångsman för de socialistiska idéerna, och tillbaka i Sverige startade han upp den första svenska arbetarföreningen, som skulle tillvarata arbetarnas rättigheter och sociala intressen. 1889 bildades det första arbetarpartiet och kampen för lika rösträtt började på fullt allvar.
Men typiskt för Sverige, fick inte August Palm den gloria han förtjänat, nej den togs över av andra då den värsta striden var över. Men August Palm skall hyllas för sin insats och för sin kamp för ett bättre samhälle, där han stred på barikaderna ofta med livet som insats.
Jag avslutar med att återge bokens slutord; “Genom August Palms ihärdiga agitationskamp fördes socialismen in i Sverige och den tidigare, uråldriga ordningen, där arbetarna hade ägts av de rika, där de fattiga levt utan några samhälleliga rättigheter, utan någon form av trygghetssystem, bröt samman inför kravet på ett nytt slags samhälle.”
Råda 20100303 Ragnar
--------------------------------------------------------------------------
Genom isen på Spånsan
Genom isen på Spånsan
På väg till Dragberget hösten 1954
På väg till Dragberget hösten 1954
|
|
 |
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|